Det är något speciellt med att fotografera i storformat. Det är långsamt, det kräver tålamod och det belönar den som tar sig tid. Att stå i ett vintrigt Garphyttan Nationalpark med min Chamonix 8x10, laddad med Ilford HP5, känna kylan bita i fingrarna medan jag justerar kameran, är en upplevelse långt ifrån det snabba digitala fotograferandet.

Den här kameran är ett vackert hantverk i sig – trä blandas med kolfiber och en mekanisk precision som påminner om en svunnen tid. Att arbeta med den i ett tyst och frostnupet landskap gör att varje moment känns betydelsefullt. Jag ställer in kompositionen noggrant, betraktar världen upp och ner och bak och fram på mattskivan och låter motivet sjunka in innan jag tar bilden.

Ljuset är mjukt, dimman sveper in landskapet och den snötäckta marken ger en stillhet som känns nästan tidlös. Det är precis den känslan jag vill fånga – en bild som inte bara visar en plats, utan också en känsla.

När jag slutligen drar darksliden tillbaka och hör slutaren klicka vet jag att bilden är tagen, det är en annan sak med att se bilden. Det får vänta tills jag framkallar filmen i mörkrummet – ytterligare en process där bilden långsamt växer fram.

Storformat handlar om mer än bara teknik. Det handlar om att se, känna och skapa något som i det här fallet känns tidlöst.